Det var ett tag sedan jag drabbades av den omfattande översvämningen i min kolonilott, men minnet av den kraftiga vattenmassan ligger fortfarande färskt i minnet. I februari 2024 slog katastrofen till och både jag och många andra kolonister i Kävlinge tvingades se våra odlingar, gångar och små stugor översköljas av vatten. Än idag är det svårt att tro hur snabbt situationen utvecklade sig och hur vattnet spred sig utan förvarning, som om hela naturen plötsligt vände sig emot oss.

Översvämningarna som skedde i januari 2024 kom som ett resultat av en kombination av ovanligt snabb snösmältning och kraftiga regn. Detta ledde till en enorm ökning av vattenflödet i Kävlingeån. Särskilt svårt blev det i områden nedströms från Vombsjön, där SMHI först gick ut med en röd varning på grund av extremt höga vattennivåer. Varningen sänktes senare till orange, men skadorna var redan gjorda. Vattennivåerna var något vi kolonister följde noggrant och med stigande oro. Den snabba ökningen av vattenflödet orsakade stor skada på våra marker, och flera av mina kolonivänner drabbades mycket hårt.

Kävlinges koloniområden blev som en öppen bana för vattenmassorna när Kävlingeån svämmade över. Många av oss hade kämpat för att bygga upp våra trädgårdar, odlingar och stugor, men på bara några dagar var allt vi byggt upp hotat. Markskador, förstörda odlingar och en oro för skador på våra byggnader blev plötsligt vardag för oss kolonister. Flera av oss försökte så gott vi kunde skydda det lilla vi hade kvar genom att sätta upp provisoriska barriärer och leda bort vattnet, men i vissa fall hjälpte det inte alls. Kommunen gjorde sitt bästa för att övervaka vattennivåerna och satte upp skyddsåtgärder i form av barriärer, men trots deras insatser var det svårt att få kontroll på situationen.

Sedan översvämningen i februari har jag arbetat intensivt för att återställa min lilla kolonistuga och trädgård. Än idag, när vi nu närmar oss slutet av hösten, håller jag på att fixa de sista detaljerna inne i stugan. Det har varit ett tidskrävande och påfrestande arbete. Vår, sommar och nu höst har gått åt till att reparera skadorna. Bit för bit har jag fått se trädgården återhämta sig, och stugan börjar äntligen se ut som jag vill ha den igen. Jag har tagit bilder genom hela processen och kommer snart att visa dem här för att dela med mig av hur det såg ut under arbetets gång. Det har varit en resa fylld av hårt arbete, men också av hopp om att bygga upp något som kan stå emot framtida utmaningar.